När det kommer till bodybuilding råder det inga tvivel om att det är Mr. Olympia man ska vinna för att anses vara bäst i världen. En ära som är ganska få förunnad.

Under tävlingens 50-åriga historia har den nämligen bara vunnits av 13 personer. De som kan sin huvudräkning konstaterar snabbt att varje enskild titelhållare då måste vunnit 3-4 gånger i snitt, men för vissa har framgången varat betydligt längre än så.

Det finns fyra personer vars goda resultat sticker ut lite extra. Arnold Schwarzenegger och Dorian Yates har vunnit tävlingen sju respektive sex gånger medan Lee Haney och Ronnie Coleman delar det gällande rekordet med åtta titlar vardera. De tre sistnämnda radade dessutom upp sina vinster i obruten följd och löste sömlöst av varandra som titelhållare, skapandes en 23-årig era av fragmenterad dominans.

Det är alltså rimligt att anta att det under denna tidsperiod funnits många duktiga atleter som slitit hårt utan att få sola sig i guldmedaljens glans. De som något oförtjänt fått stå i skuggan av sin tids gigant.

En av de första som många kommer att tänka på är nog Lou Ferrigno. Och förklaringen till det är troligtvis inte hans faktiska prestationer utan snarare hans medverkan i kultfilmen ”Pumping Iron”. Där porträtterades han som en av Arnold Schwarzeneggers främsta utmanare om Mr. Olympia-titeln 1975, men faktum är att Lou aldrig var särskilt nära att slå Arnold och han lyckades heller aldrig att etablera sig på riktigt i världstoppen.

Stor konkurrens på på 90-talet

Om man istället granskar resultatlistorna för att se vilka som producerat kontinuerligt goda resultat är det en handfull namn som utkristalliserar sig. Ett av dem är Kevin Levrone. Kevin kom på en meriterande andraplats redan i sin Mr. Olympia-debut 1992 och följde upp det med ytterligare fem pallplaceringar under sina tolv tävlingsframträdanden. Han gjorde sig känd för sin kraftfulla fysik och sina stora överarmar, som sägs haft en uppmätt omkrets på 60 cm i tävlingsform.

Utöver tidigare nämnda giganter tampades Kevin med två andra samtida klassatleter, Kenneth ”Flex” Wheeler och Shawn Ray. Flex anses vara en av tidernas mest talangfulla och genetiskt välsignade bodybuilders vars framgångar begränsades av en arrogant attityd. Denna last till trots lyckades han placera sig på Olympia-pallen inte mindre än fyra gånger under sin karriär. En karriär vars absoluta höjdpunkt var andraplatsen bakom Ronnie Coleman 1998 där han faktiskt vann symmetrironden med raka domarettor.

Om Flex framstod som dryg och självbelåten var Shawn Ray hans raka motsats. En ödmjuk person som var en mycket god ambassadör för sporten. Trots att han vägde 20 kg mindre än sina konkurrenter kunde han hävda sig på tävlingarna genom att presentera en harmonisk fysik och alltid vara i oklanderligt bra form. För detta har han att uppvisa inte mindre än två Olympia-silver och tre dito brons. Särskilt ihågkommen är han för sina välkoreograferade poseringsprogram som alltid framfördes till klassisk musik eller lugna ballader.

Många likheter med nuvarande situation

Även i nutid känns scenariot bekant, där muskelfenomenet Kai Greene under de senaste åren fått se sig förpassad till supertalangen Phil Heaths kölvatten. Det återstår att se om han lyckas bryta den trenden eller om också han kommer gå till historien som en okrönt mästare.